finalisterna till bröllopstävlingen!!!

Detta var då ingen lätt uppgift, att välja ut tre finalister, kan jag ju meddela er alla…

Jag vill skicka ett STORT tack till alla fina underbara blivande brudpar som skickat in sina, unika & vackra, kärlekshistorier som jag har fått den stora glädjen och äran att ta del av. Jag känner mig mycket hedrad ska ni veta och helst av allt skulle jag vilja låta er alla vinna detta priset, men som ni förstår är det omöjligt.

Så jag gjort mitt bästa med att välja ut tre par som funnit varandra på olika sätt. De tre finalistparen är därmed utvalda och jag hoppas på mina bloggläsares hjälp med att rösta fram det brudpar som vinner det fina priset. En bröllopsfotografering! (värd ca 14.000)

Röstningen avslutas den 18 november 23.59
Vinnarparet kommer att presenteras under torsdagen den 19 november.

Ni kommer nu att få ta del av finalisternas motiveringar.

Josefin & Joachim

Vår historia börjar midsommarafton 2003 då våra blickar första gången möttes. Som de hormonstinna tonåringar vi då var (18 resp 19) föll vi för varandra som två furor.

Sex år senare, närmare bestämt midsommarafton 2006 bad Jocke om Josefins hand och begreppet JockeFin blev mer än bara periodiskt. Bröllopet kommer att äga rum den 14 augusti 2010, och tills dess hoppas vi hinna med all planering som krävs, och inte tappa bort varandra och kärleken mitt i allt! Att gifta sig unga betyder mycket för oss, men det är inte alltid lätt att sammanfoga önskemål om vackra bilder från bröllopsdagen med en CSN-inkomst. Vill du fotografera ett förälskat, ungt par, som planerar gifta sig i Skånska Brunnby kyrka och låta festen äga rum på Tunneberga Gästgivargård med 60 gäster, så ska du fotografera oss!

JockeFin för alltid.
____________________________________________________________________________________________

Malin & Daniel

Att det skulle bli en bra dag, denna sista dagen i maj, kunde man tidigt ana. Solen stekte, det var golftävling och humöret var på topp. Att det var denna dagen vi skulle möta kärleken i våra liv kunde man ju dock inte ana. På 10:e hålet stod hon där, som sponsor. Hon tyckte jag verkade dryg och ointresserad av hennes jippon, och jag undrade vad en sån blondin gjorde på en golftävling…. Efter att slumpartat hamnat vid samma bord på lunchen efteråt, och båda tyckte den andra verkade vara trevliga, kändes det lovande när vi också hamnade bredvid varandra på banketten på kvällen… Efter att oavbrutet ha pratat oss igenom middagen, fortsatte vi diskussioner om allt mellan himmel o jord resten av natten i baren, till våra vänners stora förtret, som droppade av en efter en. Kvart i fem sa vi hejdå och tackade för en trevlig kväll, som tur var hade jag dock fått hennes kort. Även om det inte var några andra intentioner då vi båda redan hade någon, så hördes vi av under hela sommaren men BARA som kompisar, umgicks, fikade osv. Därtill några sms… några tusen ungefär (kanske något fler än vad kompisar skickar?:).

På höstkanten insåg vi att vi nog båda ville något mer, att vi kanske egentligen inte bara var kompisar som vi trodde. Jobbigt, men också spännande – det gick inte att bara säga hejdå och undra om man gett upp det bästa i världen? När det var som rörigast med tillfälliga boenden etc slog nästa lilla bomb ner. Testet visade positivt, en sån där sticka visade strecket som man just då i det läget egentligen inte hoppades på… vi funderade o snackade, “dina föräldrar vet ju inte ens att jag finns”, och våra vänner visste ju inte heller! Vägen är inte alltid rak och lätt, men va fasen… de som verkligen är våra vänner kommer fortsätta vara det, och familjerna kommer vänja sig vid tanken så småningom!

Efter att snabbt sett till att äta middag med respektive familj, slank det andra beskedet ut några veckor senare. Stor förvåning, men sen stor glädje även om chocken satt kvar längre hos vissa! Våren gick, magen växte…. i solnedgången på skärgårdsön Brännö där vi ett år innan tagit en första oskyldig picnic, svarade hon ja…. Två veckor senare kom världens underbaraste son till världen, och det är det som är sagan om Tim!

Nu är vi tre, som troligtvis är så lyckliga som man bara kan bli! Bröllopet är spikat – varför vänta när jag har träffat min stora kärlek!!

____________________________________________________________________________________________

Elin & Willie

Ibland ska man tro på ödet

En kall dag i oktober 2001 träffade jag han med stort H. Det var ju inte alls meningen. Jag som skulle ut och resa ett halvår bara tre månader senare. Men denna kille var inte vilken kille som helst utan han var snäll, omtänksam och inte alls som andra killar. Det är väl så man träffar någon, inte sant, just när man egentligen inte ska träffa någon.

En väninnan fyllde 20år och pluggade i Ronneby, det var då jag träffade honom. I Ronneby av alla ställen?! Vårt tycke fattades men han tyckte nog att avståndet var för långt till Vellinge, han skulle bara veta att det var på väg att bli rätt mycket längre (Läs Asien). En vecka gick och vi pratade konstant i telefon. En dag sa han ”Får jag chansen på dig?” jag blev ju överlycklig och svarade ”såklart!”. Men hur skulle jag kläcka det uppenbara att jag skulle iväg och resa. Biljetten var bokad och arbetsvisumet var godkänt för arbete i Australien. Jag drog på det lite och det togs inte väl att nya ”fjällan” skulle resa iväg sex månader och dessutom med en annan kille. Det var 8 år sedan och Willie och jag är fortfarande ett lyckligt par. Resan som skulle vara ett halvår slutade i Australien tre månader senare. Längtan blev för stor och att börja en vardag med att arbeta i Australien kändes inte så lockande längre. Jag hade fått se Asien och Indonesien och lite av Australien det kändes alldeles lagom och jag var överlycklig när jag fick träffa Willie igen. På resan fick jag en massa fina brev bland annat ett där han skriver:

-”Jag trodde aldrig att ödet skulle spela någon roll men en dag i oktober förra året var det en sak som inträffade. Det kändes först bara som en tillfällighet. Det var menat att bli mycket mer än så. Idag känner jag mig mer lyckligt lottad än någon annan människa på jorden. Jag älskar dig så mycket!” Och jag smälte.

Jag som hade allt planerat. Jag skulle ut och resa och arbeta ett halvår sen skulle jag börja läsa i Lund. Jag reste tre månader, kom hem till en glad Willie och flyttade upp till Ronneby och började plugga i Kalmar. Vad hände? Skönt att inte allting blir som man planerat.

Nu ligger jag här och planerar vårt bröllop i Kyrkheddinge kyrka den 15 maj 2010. I rummet sidan om sussar vår ögonsten Mirjam som kom till den 12 juli 2008. Anledningen till att jag tycker att vi ska vinna en bröllopsfotografering är väl uppenbar. Jag vill att vår kärlek ska föreviga sig i dina bilder. Handen på hjärtat så ligger det något i att kostnaderna i samband med bröllop är stora och tiden som småbarnsförälder liten. Det skulle vara en dröm att vinna detta lyxiga pris!

Rösta på vilket par just du tycker ska vinna en bröllopsfotografering med mig under 2010!

____________________________________________________________________________________________

Röstningen avslutas den 18 november 23.59